Igår var jag för första gången på mycket länge... låt åtminstone säga, sedan ett halvår tillbaka, och lyssnade till ännu en förunderligt fin, ja… nästintill utom-atmosfärisk lunch-orgelkonsert i Katarina kyrka, framfört av organisten Johannes Skoog på den Katarina kyrkas fransk-romantiska, majestätiska, symfoniorkestermässigt bemäktigade orgelverk. Denna gång bjöds det på ett mäktigt svit-stycke av den synnerligen sinnrika fransmannen, tillika organisten och kompositören Maurice Duruflé (1902-1986). Denna gång var det alltså Duruflés 5:e svit som framfördes i ett, så att säga, prunkande prakt-mood… sådär så att det nästan fick kyrkvalven att brisera i sina mest spektakulära omloppsbanor.
Ovannämnda verk inleddes, först av allt, med en mullrande och dovt dundrande prélude-sats i tredelad form. Satsens introitosdel är, inte helt oväntat nog, var pedalackompanjemangsbaserat och samtidigt med en porlande känsla… detta för att strax, inte helt oväntat nog, vidareforslas till en hejdunder-blundrande kulminationsavsats i en glasklart klingande D-durtonalitet… för att sedan, återigen, äntra sitt återinträde till den majestätiska muller-sektionen som den härstammade från till att börja med. Schvoìla! ;-)
Styckets andra sats innefattar ett svindlande, karaktäristiskt barockinspirerat Sicilienne-parti, med snäppet av italiensk-romantiska vibes, nästan så att det fattar lågor av det flammande slaget. ;-) En upplevelserymd á la Chans Elysées, minsannerligen, om inte i stil med ett sydväst-irländskt GreeneryScenery! :-D Samtidigt med detta tordes det vara säkerligen svårt att undgå den sviktande atonalitets-känslan (den tonhöjdslösa feelingen, som många säkert känner till) som, tillsammans med ett övertonsrikt figuralackompanjemang färgar merparten av stycket, i gott sällskap med en skir, målerisk och samtidigt kontemplativ klangkaraktär. Detta parallellt med en uppsjö av frejdiga registraturväxlingar, bestående av såväl träblåsaktiga och milt romantiska stämsprång.
Styckets tredje och sista sats kom tillssist att bestå av en smärre hallelujah-skräll (för de som inte tidigare har hört stycket, givetvis) - med mäktiga figuralackompanjativa moment, omringat av klusterharmonikpartier så att valv och taklampror må dallra i sitt outsläckliga schvinande och schvindlande! ;-)
Sammanfattningsvis: Ett stekhett kulinariskt Mekka!
Halloj allihopa! Ni får ursäkta att mitt dessförinnan tappra försök till en uppdatering av det här inlägget blev en aning förhasplat, med flera icke-fungerade länkar, o.s.v. Nåväl - dags för ett nytt nappartag! En regnruskig januaridag i en betecknande höstskrud, trots att vi närmar oss mitten av januari... vad passar då bättre än att bjussa på lite lystmätna, atmosfäriska och kulinariska orgelstämningstoner - i form av ett trädgårdslandskap för själen?! --- Let's take a worthy trip...
Japanen John Hong utför här en lysande orgeltranskription av Mozarts, så att säga, mycket välrenommerade och förmodligen världs-välbekanta opera, Figaros Bröllop, på en fyrmanualig digital Allen-orgel i Southern Church i New York. Ekvilibrism så att det må skallra längs skåp och skafferier! ;-)
Och här har vi Handels Messias (utfördav densamme kompositör på dito orgelverk)… Organologisk ekvilibrism så att det må skallra längs skåp, charkuterier och hemskafferier! ;-)
Och för att höja mysighetskoefficienten det lilla extra… En minst sagt kioskvältande innovativ version av Tea for two, framförd i en omisskännligt futuristisk tappning. Som ni säkert ser så framförs detta stycke på en femmanualig, digitaliserad teaterorgel i hemmiljö, inspelat av produktionsbolaget Patchin Pictures i Las Vegas!
En pedalfyrverkeristisk tappning av Flight of the Bumblebee, framförd av Carol Williams, på ett minst sagt extraordinärt orgelpositiv i West Point, New York (må man känna sig lite mysigt omhuldad, må'n tro…?)
Och ett karaktäristiskt äkthetsexemplar av en dansk "Compenius"-orgel: ytterst fåmanualig, som ni visserligen märker… Men ändå i en otvivelaktig, über-chevaleresk renässansatmos-anda! ;-)
An excellent time to enjoy the worldwide joyride! :-D
