Denna gång bjöds det på ett mäktigt svit-stycke av den synnerligen sinnrika fransmannen, tillika organisten och kompositören Maurice Duruflé (1902-1986). Denna gång var det alltså Duruflés 5:e svit som framfördes i ett, så att säga, prunkande prakt-mood… sådär så att det nästan fick kyrkvalven att brisera i sina mest spektakulära omloppsbanor.
Ovannämnda verk inleddes, först av allt, med en mullrande och dovt dundrande prélude-sats i tredelad form. Satsens introitosdel är, inte helt oväntat nog, var pedalackompanjemangsbaserat och samtidigt med en porlande känsla… detta för att strax, inte helt oväntat nog, vidareforslas till en hejdunder-blundrande kulminationsavsats i en glasklart klingande D-durtonalitet… för att sedan, återigen, äntra sitt återinträde till den majestätiska muller-sektionen som den härstammade från till att börja med.
Schvoìla! ;-)
Styckets andra sats innefattar ett svindlande, karaktäristiskt barockinspirerat Sicilienne-parti, med snäppet av italiensk-romantiska vibes, nästan så att det fattar lågor av det flammande slaget. ;-) En upplevelserymd á la Chans Elysées, minsannerligen, om inte i stil med ett sydväst-irländskt Greenery Scenery! :-D Samtidigt med detta tordes det vara säkerligen svårt att undgå den sviktande atonalitets-känslan (den tonhöjdslösa feelingen, som många säkert känner till) som, tillsammans med ett övertonsrikt figuralackompanjemang färgar merparten av stycket, i gott sällskap med en skir, målerisk och samtidigt kontemplativ klangkaraktär. Detta parallellt med en uppsjö av frejdiga registraturväxlingar, bestående av såväl träblåsaktiga och milt romantiska stämsprång.
Styckets tredje och sista sats kom tillssist att bestå av en smärre hallelujah-skräll (för de som inte tidigare har hört stycket, givetvis) - med mäktiga figuralackompanjativa moment, omringat av klusterharmonikpartier så att valv och taklampror må dallra i sitt outsläckliga schvinande och schvindlande! ;-)
Sammanfattningsvis: Ett stekhett kulinariskt Mekka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar