Konserten bestod av totalt 4 toccator och fugor, framförda av mästerorganisten Nils Larsson på kyrkans kororgel och läktarorgel. Melodierna växlade ständigt mellan olika kyrkomodi, med ett centralfokus på doriska harmonier med blandade stilelement samt ett flertal partier med en nästan lekfull, improvisatorisk karaktär. Styckena bestod delvis av transkriptioner för soloviolin i en sann Paganini-anda.
Konsertens inledande stycke var Toccata, adagio och fuga i C-dur (BWV 564), framfört på kyrkans kororgel. Stycket har i grunden en s.k. tredelad ABA-form: en slags "klingande ikon" och utmärkt representation för den gudomliga treenigheten. Ur harmonilärasynpunkt skulle man säkerligen kunna tolka styckets återkommande treklangsmotiv som en symbol för fullkomlighet, medan de ständigt stigande och fallande harmonierna skulle kunna betraktas som människans ständiga åkallan efter Gud. Styckets första sats skulle i detta fall kunna utgöra en representation för Fadern medan den andra, betydligt långsammare Adagio-satsen (vanligtvis i a-moll) skulle representera sonen. Den sista satsen bestod, slutligen av en mer sprudlande glad 6/8-takt med växelvis vilda sextondelspartier.
Inför konsertens andra verk, Toccata och fuga i 'doriska' d-moll, var dags för organisten att entra den grandiosa läktarorgeln. Den klangmässiga totaleffekten blev nu ett ytterst maffiost sound med en mäktig, kristalliserande klang. var Toccata och fuga i dorisk d-molltonart (BWV 538), framfört på kyrkans övre läktarorgel. Väldigt majestätiskt!
Näst följande stycke var sedan en toccata i fast form: fanfarmotiv med en upplevelsemässig flykt till Tysklands katedraler. Detta verk tycks ha en viss naturlig gloriös skimmermatta över sig.
---
Ur ett efterhandsperspektiv skulle jag vilja säga att inramningen var enormt mäktig och klangen var otroligt magnifikt, akustiskt sett närmast perfekt! Dock kan jag tänka mig att vissa, som är lite mindre inbitna än jag inom orgelområdet, lätt skulle kunna uppleva det lite långrandigt, på gränsen till uttröttande med stycken som varar så länge, nästan som att man aldrig tror att de (någonsin?) kommer att ta slut. Samma sak gäller med det tendensiösa s.k. "försnacket" då organisten i fråga vill presentera sina stycken och hela dess tillkomsthistoria, något som naturligtvis brukar vara intressantare för en inbiten orgeldiggare än sådana som mest uppskattar musik i allmänhet.
På en konstnärlig s.k. värderingsskala får konserten betyget 4,5 av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar