Lunch-orgelkonsert i Katarina kyrka, nr 3

Denna torsdag, den 25 oktober, var jag och lyssnade på en grandios torsdags-orgelkonsert av förmodligen högsta rang.
Dagens konsert omfattade J.S. Bachs (1985-1750) mycket sangviniska Fuga i G-dur (BWV 577), Marcel Duprés (1886-1971) Mère Marie de 'Íncarnation, Jan Pieterszoon Sweelincks (1562-1621) Paduana Lachrimae och Louis Viernes (1870-1937) Carillon de Westminster.

Konsertens inledande Bach-fuga i G-dur har i grunden en sprudlande glad och livsbejakande stämningsanda och en dansant rytm. Orgelklangen genomströmmade verkligen hela kyrkorummet och fick en att känna sig verkligt medryckt.
Ur en uppförandepraxis-synvinkel har jag endast goda ord att säga om framförandet: mycket grandiost, superb och otroligt magnifikt!

Det näst följande Dupré-verket, Marie de 'Incarnation, i eb-dur, har en svepande, mycket behagfull och mjuk labialklang, något mer reflektiv i sin stämningskaraktär, halvmelankolisk och samtidigt mycket njutbar. Själva framförandet var dessutom förträffligt till den milda grad!

Sweelincks Paduana Lachrimae-stycke i a-moll är i grunden en fransk pavanne (ståtlig gammeldans med italienskt ursprung, f.y.i.). Stycket är både högstämt, briljant och samtidigt ganska lågmält och innehåller många förtjusande drillar, klanger och skickliga manualsprång. Registreringen är till en början stabil, av en mjuk och charmfull labialstämmakaraktär för att sedan plötsligt utminna i en skalmejaliknande rör(blads?)stämma, för att sedan fortlöpa i en mäkta renässansanda. Så småningom sker en återgång till den milda ursprungsklangen, som nu får en bjällerklangsliknande labialkaraktär. Helt lysande bra!

Konsertens sista stycke av Vierne går i en glättig d-durtonart i en sann jubilate-anda. Stycket inleds med rikt ornamenterade ostinatofigurer i den nedre manualen som på ett inflytelserikt sätt samklingar med en meditativ högerhandsstämma i den översta manualen (Kyrkans orgel omfattar totalt tre manualbord). Styckets pampprägel ökar ständigt i intensitet och ger stundvis återkopplingar till Champ Élyssée-området i Paris. Vad som synnerligen sätter grädden över aprikosen är det mycket onematepoetiska figurationsmotivet i pedalstämman som genomsyrar större delen av stycket och som ger hela klangen en fyllig botten. Slutet av stycket är inkommensurabelt mäktigt. Ett riktigt hallelujah moment, i sin rätta bemärkelse! =)


På en konstnärlig värdeskala så får hela konserten en stor, välförtjänt 5:a av mig! :-)