Orgelkonserten i Högalidskyrkan, söndagen den 18/11

Igår, söndagen den 18 november, gick den tredje och sista delen av Högalidskyrkans orgelserie av stapeln med dunder och brak, även denna gång av diplomorganisten Nils Larsson. Konserten var, sammanfallande nog, betitlad som Orgelmusik vid kyrkoårets slut och serverade en minst sagt färgsprakande, kulinarisk dos av mästerorgelverk av kompositörerna Jan Pieterszoon Sweelinck, Marcel Dupré, Pettersson/Larsson, Max Reger och slutligen, den definitiva, fullkomligt ultimata barockorgelmagneten och den genom tiderna okrönte kontrapunktmästaren... J.S. Bach! :)

Konserten inleds med Sweelinks mästerstycke, Fantasia chromatica, med ett mycket högstämd, närmare bestämt helt olidligt vackert, kororgelspel. Styckets grundstämning präglas av ett behagfullt, romantiskt färgat klangförråd som man åhörare nästan tenderar att drunknar i på grund av ren fröjd och välbehag, samtidigt som man översköljs av en kolossal klangskönhet utan dess like. Verket genomsyras av en något sorgmodig molltonalitet, men lyckas ändå förgylla en med den djupaste sinnesfröjd och förgylla de mest frusna människosjälar. Helt fantastiskt njutbart!

... Organisten entrar sedan sin traditionella läktarorgelplacering med en sannfärdig värdighet och majestätiskhet.

Konsertens andra Dupré-verk, Preludium och f-mollfuga, färgas av ett vackert hamonikluster ger lätt förstahandsintrycket av en klanglig atonalitet, eller möjligen en illusion och av en atmosfärisk bottenlöshet. Ur ett helhetsperspektiv är stycket både oerhört stämningsförstärkande, variationsrikt, och rentav fabulöst! Stycket utklingar, elegant nog, på ett mäktigt avrundningsackord i den förträffligt fina, riktigt sublima durparallelltonarten, Ab-dur.

Näst följande stycke innebär Bachs exuberanta, extravaganta och otroligt bombastiska Preludium och fuga i e-moll, BWV 548. Med detta stegrar den omgivande terassdynamiken med en omedelbar verkan. Verket innefattar flertaliga, supereleganta, frodigt fylliga fortlöpningspartier, vilka organisten behärskar med en förtroendeingivande bravur! Ur en uppförandepraxissynvinkel är stycket omåttligt ekvilibristiskt, mästerligt skirt och samtidigt kontrapunktiskt och figurationsmässigt rekordbra! Som prinsesskronan på alltihop avrundas stycket, läckert nog, av en superelegant tonikavariant. Riktigt megasuperb!

Stycket sista finalstycke utgörs tillssist av Max Regers Koralfantasi: Wachet auf, vilket innebär en omedelbar återgång till den dessförrinnan genomsyrande högstämdheten, dock med många frodiga, glättiga stämningsväxlingar, megaeleganta figurationsmotiv och enormt snitsiga s.k. "rutschbanesprång", ur en sann överraskningsanda. Klangmässigt besitter stycket en nästintill efemär (dagsländelik) frodighet och organisten själv visar sig behärska registraturen utomordentligt bra med alltifrån skalmejaklanger till mer saftfulla 2' fotstämmor och desto mjukare, mer skimmermattabetonade romantisk-symfoniska labialklangsvarianter.


Sammanfattningsvis skulle jag vilja betitla konserten som ett paradisiskt soundshape eller ett hissnande, rentav formidabelt orgelfyrverkeri: En verklig njutningsupplevelse! Rent klangligt och upplevelsemässigt gav det mig en resa till ett rikt, sommarblomstrande Gröna ängars ö, trots allt höstrusk!


På en konstnärlig värderingsskala så konserten ännu en mycket välförtjänt 5:a av mig! :)