Orgeln på bilden: Gustaf Vasas kyrkas franskromantiska Åkerman & Lund-orgel (senare tillbyggd av Setterquist & Son)
Bild tagen av: Sven-Olof Carlsson/hämtad Svenska Orgelsällskapets hemsida.
Ny månad och nya andetag! Jag hoppas att ni njutit rejält av augusti-högsommarvärmen. Sedan sist har det runnit väldigt mycket vatten under broarna. Den senaste veckan har jag haft fullt upp med att bevittna Stockholm Music & Arts-evenemanget och ägna mig åt en del praktiskt orgelmusicerande på hemmaplan.
För att få en verklig förståelse för orgelinstrumentets roll i ett nutidsperspektiv kan det vara till gagn att ha lite kännedom om dess utvecklingshistoria, något som jag här tänkte bjuda på!
---
Världens första orgelinstrumentet utvecklades under det förkristna antika romarriket, ca 250 f. Kr. av Ktesibios från Alexandria har många gånge utpekats som orgelinstrumentets uppfinnare som av många källor sägs vara en hydraulisk vattenorgel. Den antika orgeln kom senare att utveckas till ett profant utomhusinstrument som fick ett stort genomslag på de romerska arenorna i samband med stridskamper, ceremonier och processioner. Organisterna använde sig på den tiden av spelslejfar då tangentbordet ännu inte var uppfunnet. Först under medeltiden kom orgeln att få en tydlig uppdelning i form av pipfält och torn. Tack vare den rådande ekonomiska högkonjukturen kunde flera västerländska städer förses med en rik arkitektur som innefattade kloster, katedraler, kyrkobyggnader och så småningom praktfulla orgelverk.
Under 900-talet utvecklades bälgorgeln, som innebar att orgelns lufttillförsel alstrades av en blåsbälg. Senare, under 1200-talet fortsatte orgelinstrumentet att utbredas i ett flertal katedraler i Europa. Verkprincipen utvecklades och orgelinstrumentet kom att omfatta flera piprader som tillsammans med pedalverket kunde alstra speltonerna från manualbordet.
Under 1400-talet uppfanns vällbrädan och flermanualigheten, samtidigt som pipuppställningen blev oberoende tangenternas ordning på klaviaturen. Senare under århundradet fick orgelinstrumentet ett ordentligt ansiktslyft i samband med speltangenterna och ryggpositivets utveckling som nu kom att få en tongivande funktion. Inte minst p.g.a. dess förmåga att åtskilja instrumentets klanger. Utöver orgelns huvudverk uppfanns dessutom öververket, bröstverket och pedalverket.
På 1500-talet, inom protestantisk tradition, kom orgeln att få en bärande roll i lutherska gudstjänstsammanhang. Kyrkomusiken blev mer och mer betydelsebärande i takt med Martin Luther (1483-1546) betonande av hörselredskapet och människans förmåga att höra gudstjänstordet. De västerländska orglarna kom senare under barocken att få en mäktigare fasaddekor som på sikt ökade i omfång, popularitet och utbredning. Visuella effekter var nu överordnade klangliga effekter. Orgelfasaderna kunde i många fall bestå av änglamotiv samt vackra sniderier. I takt med den italienska operans enorma spridning kunde de europeiska orglarnas fasader likna stora scenestrader.
Under 1600-talet utvecklades psalmorgeln, med förmåga att direkt ackompanjera kyrkosången.
Arp Schnitger, en av sin tids främsta orgelbyggare och rättmätiga orgelpionjär, kom att utveckla starkare tungstämmor och en större variant av orgelmixturer, vilket medförde utökade klangmöjligheter. J.S. Bach var under sin tid främst känd som kyrkoorganist. Han anses i hög grad vara en historisk bärare av orgelns utvecklingsmöjligheter och -estetik då han tillförde ett antal plenumklanger till sina orglar.
Under senbarocken utvecklades väderlådan, som liksom ryggpositivet har förmåga att separera orgelns klanger. Den franska, tyska och holländska orgelskolan låg nu i framkant. Under denna epok utvecklades bl.a. Silbermannaorgeln av den framgångsrika tyska orgel- och klaverbyggarsläkten Silbermann. Deras produktionshistoria har omfattat både ett flertal förnämliga, exklusiva orgelinstrument och en mängd klavikordinstrument.
Orgelutvecklingen tog sedan ny fart under romantiken då en mörkare och fylligare orgelklang eftersträvades. Orgeln kunde i många fall liknas vid en stor symfoniorkester med multidynamiska klangmöjligheter och rika nyansskiftningar. En viktig förgrundsgestalt för denna utveckling var den franske orgeltillverkaren Artistide Cavaillé-Coll.
Under det tidiga 1800-talets senromantiska period utbredde sig orgelfenomenet i hög grad även i Sverige. Franskromantiska, nysakliga och neobarocka orglar kom nu att bli högmoderna. Några svenska framgångsrika 1800-talsorgelbyggare har varit Erik Adolf Setterquist (upphovsmannen till orgelbyggarfirman Setterquist & Son), Per Larsson Åkerman och Carl Johan Lund (upphovsmän till Åkerman & Lunds orgelbyggarfirma). Åkerman var främst en viktig representant för den senromantiska orgelns vidareutveckling under 1900-talet. För övrigt präglades 1800-talet av många industriella framsteg gällande orgeltillverkning. Engelsmannen Charles Barker kom att utveckla ett pneumatiskt (luftförsörjande) ljudalstringssystem som innebar att orgeln kunde förses med nya klangmöjligheter, ett nytt luftförjningssystem samt en elektroniska spelteknikmöjligheter. Detta kom att utgöra ett viktigt s.k. signum för de senromantiska orgelmodellerna, inte minst gällande dess klangutveckling.
Till följd av orgelpionjären Hilbourne Roosevelt kom de s.k. Roosevelt-lådorna att göra sitt inträde till följd av den nu välutvecklade pneumatiken, ett effektivt sätt att bemästra den tidigare tungspelthen. Istället för att lyfta ventilerna med fingrarnas kraft kunde man nu låta orgelns tryckluft självmant utföra arbetet, mycket av detta tack vare en gemensam ventillåda med förmåga att alstra luft till orgelns registerkancellåda.
1900-talets orgeltrender inom Europa, och i synnerhet i Skandinavien, har i stora drag inneburit en "revival"-epok, präglat av en ny fas med franskromantiska samt neobarocka ideal. Detta har i hög utsträckning inneburit ett återupplivande av franskromantiska samt neobarocka orgelinstrument samt innovationer, upprustningar, renoveringsarbeten och ett handgripligt förädlande av dessa instrument. Efter 1950-talet har fler moderna orgellösningar utvecklats gällande temperering (stämningsmetoder) och införandet av nya kombinationssystem som i sin tur har bidragit till nya klang- och registreringsmöjligheter. 1900-talsbefolkningens växande intresse för musik från blandade epoker kom att utmynna i en syntetisk "kompromissorgel" med syntetisk en ljudframställning och digital samplingsteknik. Under mitten av 1980 - 90-talet har den skandinaviska orgelvärlden präglats av en restaureringstrend som bottnar i den industriella 1800-talsidén om ett framåtblickande och restaureringssträvande. Några av dagens mest framgångsrika orgelbyggarfirmor är Åkerman & Lunds-, Grönlunds-, A. Magnussons- och A. Mårtenssons Orgelbyggeri AB.
Under 900-talet utvecklades bälgorgeln, som innebar att orgelns lufttillförsel alstrades av en blåsbälg. Senare, under 1200-talet fortsatte orgelinstrumentet att utbredas i ett flertal katedraler i Europa. Verkprincipen utvecklades och orgelinstrumentet kom att omfatta flera piprader som tillsammans med pedalverket kunde alstra speltonerna från manualbordet.
Under 1400-talet uppfanns vällbrädan och flermanualigheten, samtidigt som pipuppställningen blev oberoende tangenternas ordning på klaviaturen. Senare under århundradet fick orgelinstrumentet ett ordentligt ansiktslyft i samband med speltangenterna och ryggpositivets utveckling som nu kom att få en tongivande funktion. Inte minst p.g.a. dess förmåga att åtskilja instrumentets klanger. Utöver orgelns huvudverk uppfanns dessutom öververket, bröstverket och pedalverket.
På 1500-talet, inom protestantisk tradition, kom orgeln att få en bärande roll i lutherska gudstjänstsammanhang. Kyrkomusiken blev mer och mer betydelsebärande i takt med Martin Luther (1483-1546) betonande av hörselredskapet och människans förmåga att höra gudstjänstordet. De västerländska orglarna kom senare under barocken att få en mäktigare fasaddekor som på sikt ökade i omfång, popularitet och utbredning. Visuella effekter var nu överordnade klangliga effekter. Orgelfasaderna kunde i många fall bestå av änglamotiv samt vackra sniderier. I takt med den italienska operans enorma spridning kunde de europeiska orglarnas fasader likna stora scenestrader.
Under 1600-talet utvecklades psalmorgeln, med förmåga att direkt ackompanjera kyrkosången.
Arp Schnitger, en av sin tids främsta orgelbyggare och rättmätiga orgelpionjär, kom att utveckla starkare tungstämmor och en större variant av orgelmixturer, vilket medförde utökade klangmöjligheter. J.S. Bach var under sin tid främst känd som kyrkoorganist. Han anses i hög grad vara en historisk bärare av orgelns utvecklingsmöjligheter och -estetik då han tillförde ett antal plenumklanger till sina orglar.
Under senbarocken utvecklades väderlådan, som liksom ryggpositivet har förmåga att separera orgelns klanger. Den franska, tyska och holländska orgelskolan låg nu i framkant. Under denna epok utvecklades bl.a. Silbermannaorgeln av den framgångsrika tyska orgel- och klaverbyggarsläkten Silbermann. Deras produktionshistoria har omfattat både ett flertal förnämliga, exklusiva orgelinstrument och en mängd klavikordinstrument.
Orgelutvecklingen tog sedan ny fart under romantiken då en mörkare och fylligare orgelklang eftersträvades. Orgeln kunde i många fall liknas vid en stor symfoniorkester med multidynamiska klangmöjligheter och rika nyansskiftningar. En viktig förgrundsgestalt för denna utveckling var den franske orgeltillverkaren Artistide Cavaillé-Coll.
Under det tidiga 1800-talets senromantiska period utbredde sig orgelfenomenet i hög grad även i Sverige. Franskromantiska, nysakliga och neobarocka orglar kom nu att bli högmoderna. Några svenska framgångsrika 1800-talsorgelbyggare har varit Erik Adolf Setterquist (upphovsmannen till orgelbyggarfirman Setterquist & Son), Per Larsson Åkerman och Carl Johan Lund (upphovsmän till Åkerman & Lunds orgelbyggarfirma). Åkerman var främst en viktig representant för den senromantiska orgelns vidareutveckling under 1900-talet. För övrigt präglades 1800-talet av många industriella framsteg gällande orgeltillverkning. Engelsmannen Charles Barker kom att utveckla ett pneumatiskt (luftförsörjande) ljudalstringssystem som innebar att orgeln kunde förses med nya klangmöjligheter, ett nytt luftförjningssystem samt en elektroniska spelteknikmöjligheter. Detta kom att utgöra ett viktigt s.k. signum för de senromantiska orgelmodellerna, inte minst gällande dess klangutveckling.
Till följd av orgelpionjären Hilbourne Roosevelt kom de s.k. Roosevelt-lådorna att göra sitt inträde till följd av den nu välutvecklade pneumatiken, ett effektivt sätt att bemästra den tidigare tungspelthen. Istället för att lyfta ventilerna med fingrarnas kraft kunde man nu låta orgelns tryckluft självmant utföra arbetet, mycket av detta tack vare en gemensam ventillåda med förmåga att alstra luft till orgelns registerkancellåda.
1900-talets orgeltrender inom Europa, och i synnerhet i Skandinavien, har i stora drag inneburit en "revival"-epok, präglat av en ny fas med franskromantiska samt neobarocka ideal. Detta har i hög utsträckning inneburit ett återupplivande av franskromantiska samt neobarocka orgelinstrument samt innovationer, upprustningar, renoveringsarbeten och ett handgripligt förädlande av dessa instrument. Efter 1950-talet har fler moderna orgellösningar utvecklats gällande temperering (stämningsmetoder) och införandet av nya kombinationssystem som i sin tur har bidragit till nya klang- och registreringsmöjligheter. 1900-talsbefolkningens växande intresse för musik från blandade epoker kom att utmynna i en syntetisk "kompromissorgel" med syntetisk en ljudframställning och digital samplingsteknik. Under mitten av 1980 - 90-talet har den skandinaviska orgelvärlden präglats av en restaureringstrend som bottnar i den industriella 1800-talsidén om ett framåtblickande och restaureringssträvande. Några av dagens mest framgångsrika orgelbyggarfirmor är Åkerman & Lunds-, Grönlunds-, A. Magnussons- och A. Mårtenssons Orgelbyggeri AB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar